Quotes from Jonas Gardell

Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig.

De som älskade mest, de som var av kärlek besatta, det var dem som frosten tog.

Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

Eftersom sorgen är ett tidvatten finns det stunder då sorgen kommer upp till ytan och sköljer över en med förvånansvärd styrka

Och Benjamin slappnar av i Rasmus famn och vet att han ska överge allt han någonsin levt för och trott på för den här famnens skull.

I samma sekund Benjamin blir varse den nytillkomne hejdar han sig i steget, är för ett ögonblick alldeles stilla, och han vet att det är hit, till detta ögonblick, till detta möte, till denne man, som hela hans rörelse har syftat. Det är hit han hela tiden har gått.

Benjamin, min son. Du har skrivit igen. Jag har bett dig att inte skriva och jag ber dig ännu en gång. Du måste förstå. Jag älskar dig. Jag hoppas du mår bra. Med jag låtsas att du inte finns.

Je veux dans ma vie pouvoir aimer quelqu'un qui m'aime.

Han tänkte: "Jag är här." Det är en stor och mäktig tanke. Han har upptäckt att han finns.

I en stad där de flesta fortsätter att leva sina liv som om inget hänt, utan att ens veta vad som pågår, insjuknar unga män, magrar av, tynar bort och dör. Ja, det är som ett krig som utkämpas i fredstid.

För alltid ska de stå där, Rasmus och Bengt, nakna, unga, med muskulösa brunbrända kroppar, i detta ögonblick av frihet och lycka när ingenting i världen kunde besegra dem.

Men snälla lilla hjärtat, jag är jude, jag firar inte heller jul, men nu pratar vi om att dekorera lägenheten och då är jag helt med. Du kan sätta dig där. Jag heter Paul. Du hette Benjamin. Vanvettigt vackert namn förresten.

En sista sak bara, vännen, så att jag inte missat någonting... /.../ Du vet väl om att du är homosexuell, eller hur?

Genom att begränsa sin kontext till att bara gälla likasinnade uppnår man normalitet. Det kan vara livsfarligt, men det kan också vara livsnödvändigt. Varje människa har behov av att åtminstone tillfälligtvis få uppleva sig normal.

De gör oss hetero igen efter vi dött. För annars vet de inte hur de skall sörja oss. Oss och våra misslyckade liv.

Kan någon tala om vad man säger när man stöter ihop med en av sina vänner efter semestern och han har fallit ihop till ett nästan ingenting, som ett hus som demolerats i en storm?

Stående i kalsongerna mitt på golvet i sitt gamla pojkrum, med ansiktet svullet av gråt och brist på sömn och med rösten darrande av rädsla och beslutsamhet. "Jag är homosexuell. Så. Nu vet ni.

Men Gud ändå, jag har ju redan köpt hela konceptet, hör du inte på? Jag går ner på knä om du vill.

Vid ett tillfälle var det ett ungt vårdbiträde som utan att tänka sig för sträckte ut sin hand när hon inte hade skyddshandskarna på och tråkade hans tårar.

Vapautta ei saa lainkaan lahjaksi. Vapaus on valloitettava omaksi.

Varje natt på Klara Norra tillbads han och offrades, hans kropp styckades och åts, och nästa morgon återföddes han hel och levde igen.

Hennes Bengt var så snäll. Han skulle aldrig svika någon eller ljuga. Älskad av alla. Hon vänder sig om igen och stirrar på kistan där hennes son ligger. Tänker, med en sorg som plötsligt överväldigar henne helt, att hon inte kände honom alls.

Han ser vad de ser. Någon som inte hör hemma här. Någon som har kommit fel. Någon som har kantrat. Som gått förlorad. Någon som lytt sitt hjärta. Sitt bedrägliga hjärta.